Förvirringen fortsätter! Jag vet inte avrt jag har mina känslor. När jag är med andra, så är dom inpackade så djupt inne, med ett leende utanpå som som försegling. Men när kvällstimman kommer, och jag är själv, så rinner tårnarna genom små sprickor i fasaden, förseglingen håller inte helt tätt. Tar tag i mig själv och tvingar mig att le åt allt, säger till mig själv att det kunde vara värre. Allt blir bra till slut, det måste det.. Men det känns ändå tufft. 

 

XOXO