Satt och disskuterade lite på jobb igår, och det blev ganska klart att vi hade olika sätt att se saker och ting. Ämnet var svartsjuka och hurvida det är acceptabelt eller ej att ens partner är svartsjuk, och vad som är okej att "göra".

 

Min ena kollegas flickvän är, enligt mig, extremt svartsjuk.

Tydligen blir det ärven sura miner och svartsjuka när jag skickar sms. Det ska sägas att våra sms består utav:

"Har du lyckats låsa upp iPhonen?"

"Kan du ta med mobilen på jobb?" 

"Är byrån fortfarande till salu?"

Men då jag är av det motsatta könnet så är det inte okej.

 

En annan kollega är ganska förstående med detta och tycker att, visserlige var sms-biten lite extremt, men att det var en självklarhet att man inte lät någon sitta i ens knä, även om det är en bra vän och/eller det råder platsbrist, då flyttar man sig ist.

Men jag kan verkligen inte hålla med. Ska man inte kunna vara nära någon utav det motsatta könet utan att det ska bli problem?

Om det är en vän, så kan inte se problemet. Jag hade iaf inte brytt mig, och svartsjuka är verkligen inte något jag gillar. Nu må det vara att jag tillåter lite mer än vad man borde, och har alltid gjort, men helt ärligt, om killen/tjejen vill göra något med någon annan så gör dom det varje sig du är svartsjuk eller ej, så varför ställa till med en massa bråk, som i slutändan kan "driva" dem i någon annans armar, eller bara förstöra förhållandet?

 

Nu säger jag inte att all form utav svartsjuka är fel. Jag tror att lite svartsjkuka bara är nyttigt och får en till att känna sig omtyckt utav sin respektive. Och det visar lite att man inte blir taget för givet. Typ som att

 

Ett exempel på hur jag kan tycka är bra svartsjuka är, att om man är till en fest och tex. jag står och snackar glat med en kille, då har jag verkligen inget emot om min respektive hade kommit fram och kanske lagt armen runt min midja och presenterat sig, och verklat intereserad utav vad den andra killen hade att säga. Typ som ett oskyldigt och stumt visande av att, 

"Hej, hon är med mig, just so you know, but keep talking =) "

 

Liten svartsjuka är som sagt enligt mig bra, annars finns risken att man känner sig bortglömd, och inte värdesatt.

 

Fick reda på en gång att

"Jag är inte svartsjuk, jag litar på dig, jag vet att du aldrig hade gjort något med någon annan"

Och absolut att det är jätte bra att han litade på mig, förhållanden bygger på förtroende, men det kändeas ändå inte helt rätt. Var jag inte bra nog för att ha möjligheten att lämna honom för någon annan? Var synen den att ingen annan ändå ville ha mig, så han behövde inte oroa sig?

 

Nä lite svartsjuka säger jag, lagom mycket för att visa att:

Men inte för mycket så att det blir kvävande och man inte kan göra något utan att behöva tänka på vad man gör och söger hela tiden.